Fortsättningen och ett försök att återskapa det som inte sparades som utkast igår. Det brukar aldrig bli lika bra det. Som vanligt när jag skriver kursportfölj skriver jag här samtidigt så att jag kan skriva och ventilera ungefär samma saker på talspråk. Kanhända något ineffektivt, men eventuellt nödvändigt.

 

Promenadskorna putsades inför min färd, eller klassresa, mot första dagen på praktikplatsen på Oslos operahus. Med ett bra bounce var jag i perfekt tid. Yada yada... jag klistrar in kursportföljen istället, med de fetaste kommentarerna. Spännande erkännande längst ner i inlägget

 

Portfölj för kursen ”Föremål ur ett kulturhistorisk och kulturgeografiskt perspektiv”

Introduktion

Processer som sett olika ut levererade av en person. En blixt, en femårig och en krystad skapandeprocess. Här samlade och beskrivna i en portfölj.

I en portfölj måste man objektivt kunna se sina egna misslyckanden och styrkor, för att kunna utvecklas. Det jag hade kunnat göra är att vrida all skrift om den egna insatsen på ett flummigt vis som hade fått mig och mina prestationer i ett annat ljus, men då hade poängen gått förlorad mot mig, även om det hade kunnat eventuellt ge mig ett högre betyg som sett fint ut vid senare inblick.

Ett exempel på det ser vi i ovanstående mening som jag är rädd att Anna Ingemark Milos, och förvisso många med henne, hade reagerat på som för lång. Jag har problem med att anpassa mig inom rådande ramar erkänner jag, men att få uttrycka mig som jag behagar sätter jag stort pris på, även om jag tar åt mig av kritiken.

Ärlighet varar längst, sägs det. Vi får se om denna kursportfölj infriar klyschan. (meta)

Stilhistoria - konsthistoria - arkitekturhistoria

Det första vi haft på universitetet som det finns någorlunda handfasta svar på. Det som gjorde mig intresserad av hantverk från första början utöver den tidiga fröjden av att skapa. Jag uppskattar oerhört detta ämne. Kursens innehåll fick mig att söka mig tillbaka till den plats som jag kan minnas gjort störst intryck på mig, det vill säga Kunstindustrimuseet och dess samlingar av vackra antika möbler. Även på min andra praktikplats fick jag nytta av kunskaper i stilhistoria då rekvisita ska väljas utan att blanda in anakronismer.

 

 

 

Den didaktiska triangeln

Processen

Skapandeprocessen av mitt bidrag till Didaktiska Triangeln var av den snabba sorten. Direkt efter genomgången av uppgiften visste jag att jag ville arbeta med matematiska symboler och så kom jag på att delta är formad som en triangel. Efter ventilerande med min naturvetenskapligt begåvade bättre hälft fick jag reda på att delta har en spegelvänd kompis som heter nabla och används i uträkningar som har med hur mycket vatten en båt flyttar att göra. (icke att förväxla med NAMBLA som står för North American Man Boy Love Association. Det är något helt annat.)

Δdelta∇ nabla

Jag började experimentera med dessa två former mot varandra och inom en minut hade jag bestämt den första formen till min prototyp. När jag sedan testade den i skala så såg jag att den var väldigt liten på den breda väggen, så jag lade till två till kombinationer av dessa former. Liksom en instinkt såg jag för mig att de skulle vara mattsvarta som gjutjärn. För mig är inte järngjutning en bekant teknik så för att göra det hela billigt, lätt och realistiskt blev materialet trä. Med enkla sammanfogningar och liten budget skulle jag kunnat framställa mina utsmyckningar

Resultatet

Man kan skriva saker så att de låter fina och man kan skriva så det låter rejält. Innan redovisningen hade jag bestämt mig för att hålla mig till det rejäla, ty filosofin bakom mitt bidrag är ingen filosofi, utan endast dekoration. Alla läser ändå inte in samma saker i föremål och det behöver de heller ej göra. Jag menar att om jag hade vunnit hade lärosalen prytts av smäckra trianglar som med sitt avstånd från väggen hade fått skuggorna att spela över väggen. Med den befintliga blågrå färgen på väggen hade det varit nog av dekoration, enligt mig. Diskret, enkel och dekorativt – jag nöjer mig med det. Mitt skämtsamma motta ”Är det inte barockt så är det tråkigt” efterleves icke här. Det

Hade jag däremot velat att det skulle låta finare, så hade efterkonstruktionen blivit att det är en spegling av läraren och eleven i samspel. Kanske man hade kunnat slänga in något om lärandets faser också, men detta vill jag låta bli som jag uttryckte under redovisningen. Inget budskap – låt folk tänka själva eller låta bli.

Jag blir lätt provocerad och det i sig kan bli en kraft. Det kan också få mig till att bli mindre omtyckt av folk som vill ha sina bakdelar kyssta. Jag är dock aldrig ute efter att göra folk arga.

 

 

Detalj

Prototypen som ska ha en stil eller innehålla element från en stil är en nationalromantisk gunghäst i trä behandlad med järnvitriol, eventuellt detaljer i falu rödfärg. Den har nationalromantisk stil för att den har åtta ben, likt Odens gråa häst Sleipner. Inspiration är taget från en dekoration i sten från vikingatiden.

 

 

Studiebesök

Studieresan till Stockholm var ett fint tillfälle för mig att gå på Nordiska Museet, där jag aldrig varit förr. Jag sprang dit med föreställningen att det skulle vara fantastiskt, men det mest imponerande var byggnaden i sig. Den är ståtlig! Mer ingående om mitt besök där går att läsa i den inklistrade recensionen.

På Nationalmuseum besökte vi bland annat utställningen Slow Art där som namnet antyder konst som framställts långsamt skulle få fokus. Detta är ju lite av min hjärtesak, att de dyraste tingen måste bli de som tagit mest tid, då ”tid är en bristvara” brukar uttryckas. Mycket stämde med min uppfattning och andra saker stämde mindre bra. Annika Ekdahls väv: absolut, till punkt och pricka; en drejad skål som var helt slät: inte lika mycket. För mig ligger mycket i upplevelsen att faktiskt kunna se tiden som lagts ner, inte hur lång tid det tagit för någon att lära sig göra något perfekt. Vissa saker var bara helt vanliga menar jag också, och till dem hör de tummade rosbladen i lera. Jag tror inte att det kan ha tagit så lång tid, åtminstone ser det inte ut så och då försvinner ju poängen med utställningens namn i mitt huvud. Det är dock inte meningen att låta överdrivet kritisk, den var en fin och intressant utställning med många imponerande verk.

 

 

Recension

Då jag roas av att skriva och hört att jag skriver roande, trodde jag att uppgiften att skriva en recension skulle passa som handen i handsken. Till min blogg skriver jag recensioner av olika ting för mitt eget höga nöjes skull. Jag hade gjort det lättare för mig om jag valt något annat än en fast utställning, utan snarare något mer hantverksmässigt, designaktigt eller i minsta fall tillfälligt. Jag tar självkritik på den recensionen, men jag tröstar mig med att den i alla fall kom i tid. Till och med detta stycke om recensionen blev platt och tråkigt. (meta)

Under följer exempel på hur platt och tråkig text utan flyt om utställningen Möblerade rum på Nordiska Museet kan skrivas (märk att interpunktionen är lätt reviderad):

Utställning

Möblerade rum

NORDISKA MUSEET

Möblerade rum är en permanent utställning på Nordiska museets femte våning. Utställningen ska

visa möbler och hur av vilka orsaker man valde att möblera som man gjorde i perioden 1870-2001.

Rumsinstallationer i fullskala samsas bredvid modeller och podier som visar många varianter av

möbler bredvid varandra.

Utställningen är uppbyggd kronologiskt och du kliver in bland interiör från 1870-talet. I alla

fall är det det som är tanken, men känslan av närvaro uteblir när du traskar fram genom den mörka

lokalen. Den röda tråden är lätt att följa, men där har känslan fått stryka på foten.

Därefter följer information om Världsutställningens inverkan och hur de nya möbelsnickar- och tapetserarteknikerna intar medelklassens hem. För det är vanliga, typiska möbler som står

utställda, presenterat samman med texter som ska få besökaren att förstå möblerandet ur ett

historiskt, politiskt och filosofiskt perspektiv. Texterna kan exempelvis handla om radioapparatens

eller Ellen Keys inverkan och drar paralleller till Alva Myrdal och feminism.

För den materialintresserade finns mer att uppsöka i lådor under vissa montrar, där innehållet kan vara tyg eller stoppning.

I andra änden av den korridorliknande lokalen, där endast några föremål som är yngre än 30 år visas, finns bara ett fotografi av hur en lägenhet i en Stockholmsförort kan se ut på 2000-talet. Däremellan går du på vandring mellan de olika inredningsstilarna som beskrivs i ord, bilder och

föremål.

 

Nordiska museet har lyckats med att göra en mellanmjölksutställning – den är ur ett svenskt

perspektiv och den är lagom. Här visar de inte något tokroligt eller storslaget, utan här är det

vanliga grejer som gäller, någon slags uppvisning av farmors möblemang med undertext.

Utställningen hade på ett vis blivit en naturlig följd av utställningen Svenska hem på samma

museum, men Svenska hem är visuellt mer intressant, med öppnare ytor och mer byggnadsdetaljer

och spridning i demografin med dess herrgårdssovrum och bondestuga.

Möblerade rum skulle vinna på att fördjupa sig mer i själva möblerandet av rummen istället

för att fokusera på möblerna, för det är det andra museer som gör med hjälp av mer iögonfallande

skapelser i pampiga salar. En möbleringsutställning förväntar jag ha en påfallande bra möblering, då

det är det den handlar om, men det känns mossigt och fantasilöst. Syftet ter sig att vara att få ut ren

information om hur och varför vi möblerat och möblerar som vi gör och ur den synvinkeln tycker

jag att de lyckas. Där man hade kunnat berika utställningen med ett starkare och mer intressant

visuellt intryck för att få upp besökarnas ögon anser jag att de går bet. De flesta avverkar den raskt

och fortsätter sin jakt på stimulans till andra delar av museet.

För all del ska vardagsföremål från gemene man också få utrymme men är du ute efter att häpna över häftiga pjäser så spara besvikelsen och gå på Nationalmuseum eller Kunstindustrimuseet i Oslo istället. Nä, förresten, dra till Versailles och spana in helheten av maffiga soffor, tunga bord

och snirkliga stuckaturer. Där får du ditt lystmäte av överdåd och en ordentlig känsla av närvaro och

svunnen tid.

Pernilla Gunnarsson

Praktik

Jag siktade högt när jag sökte praktikplats. De enligt mig flottaste institutionerna i den enligt mig trevliga staden Oslo. Min dolda agenda med valet av praktikplatser är att ta reda på vad jag vill blir när jag blir stor och kanske smyga in en tå i dörröppningen där. Jag anser att praktikperioderna kommer att vara bland det absolut viktigaste i Slöjd, hantverk och formgivningsutbildningen, då man får se vad det faktiskt innebär att jobba inom olika områden. Jag måste säga att det bjöd på en del överraskningar. Håll till godo.

 

 

Den Norske Opera og Ballett

Vad en rekvisitör gör kontra en attributmakare är något jag hade dålig pejling på när jag kontaktade operahuset i Oslo. I arbetsuppgifterna till en rekvisitör trodde jag att mer tillverkning ingick och det visade sig, för er som eventuellt också har känt förvirring inför det, att det rekvisitörer gör är, förenklat och som jag förstod det, shopping och att få rekvisitan på rätt plats före och under föreställning. En attributmakare däremot tillverkar föremål enligt scenografens önskemål.

Dag ett fick jag en rundvandring i operahusets lokaler runtom i byggnaden med den prisbelönta arkitekturen signerad Snøhetta. En spännande miljö med många verkstäder, exempelvis för modister, perukmakare, målare, snickare, sömmerskor (42 st), textiltryckare, smeder och pyrotekniker. Det var lite av baktanken med att söka mig till en sådan arbetsplats som Den Norske Opera og Ballett, att få se många olika yrkesgrupper i ett och samma hus. De verkade alla glada och visade gärna hur de arbetade. De flesta förberedde för en operett som heter Flaggermusen (Fladdermusen på svenska) som verkar bli otroligt häftig med tanke på kostymer, scenografi och masker.

 

 

Alla hade stränga direktiv från regissören och scenografen som tillsammans skrivit något som kallas bibeln. ”Bibeln” innehöll manus på engelska och norska med scenanvisningar, vackra akvareller av kostymerna och mycket annat som verkstäder, skådespelare, tekniker och alla andra ska förhålla sig till. Det behandlades som ett mycket hemligt dokument.

 

Dag två skulle jag hjälpa rekvisitörerna i deras arbete. Till föreställningen Flaggermusen saknades ett skrivbord och detta skrivbord skulle uppfylla vissa kriterier enligt ”bibeln”: det skulle tåla en mans kroppsvikt; det skulle ha minst två lådor och skulle passa in i en dekadent modemiljö i en ”Upper East Side Manhattan Penthouse” i en slags tidlös nutid. När man ställs inför en sådan uppgift letar man på norska motsvarigheten till blocket.se, det vill säga finn.no och jag diskuterade mina funna resultat med ansvarig rekvisitör. Där kände jag att jag kunde göra något, då jag ofta på min fritid letar second hand-möbler som ska förmedla något speciellt. En annan uppgift jag fick var att jag skulle skriva en inbjudan som i stycket ska vara från en kunglighet till ägaren av tidigare nämnda penthouse. Det kommer som närmast att vara synlig för publiken från 15 meters avstånd så vad som exakt stod spelade ingen som helst roll. Med hjälp av sökmotorn Google letade vi fram en inbjudan (bild 1, http://www.archives.gov.on.ca/english/on-line-exhibits/jubilee/big/big_37_invitation.aspx) som såg högtidlig och lagom opersonlig ut, och enligt den mallen skrev jag två invitationer till en maskerad (bild 2). Jag fick även springa iväg till tullhuset för att förtulla en tron som kommit från Storbritannien för tidigare nämnd föreställning.

Mitt under dagen ringde Johannes o hcsade att vi hade vunnit en budgivning på lägenhet. Fett and bold

På kvällen hade de gett mig två biljetter till koreografen Nacho Duatos Multiplicity – Forms of Silence and Emptiness om Johann Sebastian Bach sin person och musik. Jag hade aldrig varit på en balett förut, men satt som trollbunden i de timmar som föreställningen varade. Konstform som konstform – jag kan skatta mig lycklig som blir berörd av många olika ting.

Dag tre var jag i kulisserna till Nasjonalballettens Music Hall som beskrivs som pärlor på ett snöre, sju mästerverk. Den upplevdes som mindre högtidlig än tisdagens föreställning. Ute bland publiken hade de vanliga sätena blivit utbytta mot cafémöbler, tapas serverades och de underhölls av en konferencier mellan numren. Under den tiden jobbade vi med att sopa upp blomblad av silkespapper. Tidigare hade vi förberett två korgar och en handväska med dessa papperslappar. Det var i stort sett rekvisitalistan vi hade att gå efter för denna uppsättning. Det var dock spännande att se vad som händer bakom kulisserna. Jag hade inte kunnat tänka mig att ridån hissas för hand i ett så modern konserthus! Och dessa dansare, så lätt det ser ut det dem gör, men så nära inpå hur man hur de stönar och flåsar och ser hur de närmast faller ihop när de inte kan ses från publiken. Många servetter fick vi tillhandahålla med så de fick torka svetten av sig.

Nästa dag, dag fyra, var det dags att tömma salen för cafémöblerna för att arkivera dem i ett enormt magasin till nästa gång de ska användas. Hela den dagen innebar kroppsarbete och jag såg min chans att visa att jag kan arbeta. Sådana uppgifter är sköna ibland, när det inte förväntas att man ska tänka, men jag upplever att många ting bearbetas bättre i huvudet med hjälp av fysisk aktivitet.

Den dagen jobbade jag dubbelt så att jag var med rekvisitören på föreställningen Madama Butterfly. Där var det mer rekvisita och jag såg hur lite de faktiskt gör under akterna. Innan föreställningen hade vi förberett med att hälla över cola-läsk i vintage Coca Cola-flaskor, köpt sugar almonds på en speciell butik, som är de enda i Oslo som saluför sådana. Trots att de var dyra och vanskliga att få tag i var scenografen envis med att det skulle vara just den sortens snask, för att det rullar på ett karaktäristiskt vis över scengolvet. Som jag tidigare nämnt så är avståndet till första raden 15 meter.

Jag reflekterade över att så noggrann kommer jag nog aldrig kunna bli. Eller är det en form av maktdemonstration? Skulle jag tjäna på att bli mer detaljstyrd?

” 24. Och Gud sade: »Frambringe jorden levande varelser, efter deras

      arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras

      arter.»  Och det skedde så;”                    Genesis 1:24

På den femte dagen skapade Gud djuren och jag likaså. I ateljen till attributmakaren fick jag vara med att tillverka kohuvuden till en uppsättning av Torbjørn Egners Musikantene kommer til byen. Stommar var lagade i papier mache och det var önskvärt att de kunde röra huvudet, underkäken och att öronen kunde vifta. Min uppgift blev att tillverka ögon till korna och de tillverkades i plast, med hjälp av en trälåda med två hål, en varmluftspistol och en dammsugare. Halvsfärerna spraymålades sedan.

Hos attributmakaren fanns de tuffa tingen: brinnande fingrar; rökmaskiner och elektriska och mekaniska prylar. Han var mycket materialmedveten, arbetade ensam iegen verkstad och hade mycket mer fria och kreativa uppgifter jämfört med rekvisitörerna. Han hade även en gedigen utbildning och har tidigare jobbat inom filmindustrin. Rekvisitörerna hade mer på att eller annat vis hamnat och fastnat i sitt yrke utan specifik utbildning i ryggen. Det var betydlig mer lustfyllt den sista dagen.

 

 

Kunstindustrimuseet

Liksom rekvisitörer inte tillverkar rekvisita i någon större utsträckning så ingår förvånansvärt lite konservering i arbetsuppgifterna till konservatorierna på Kunstindustrimuseet, nedan kallat KIM, som är del av Nasjonalmuseum tillsammans med Museet for samtidskunst, Arkitekturmuseet och Nasjonalgalleriet.

Första dagen startades med att jag fick vara med på stormöte, där det diskuterades om den planerade gemensamma byggnaden för sammanslagningen av museerna som ska stå klar i 2017. I konservatorpraktikantens konservativa öron lät det sorgligt att Oslos vackraste byggnad skulle evakueras av KIM, som enligt denna praktikant (undertecknad) har de flottaste utställningarna. Mötet gav inblick i hur konst och museer förvaltas. Eftermiddagen spenderades i min favoritutställning, Stil 1100-1905, med att se över huruvida befintligt ID-nummer för möblerna stämde med arkivet.

Lyriskt drog jag på tyghandskarna och fick en snabb införing i hur och var man lyfter gamla möbler. Jag fick ta på alla de föremål som jag så länge längtat efter att pilla på! Och lysa med ficklampa i skrymslen och vrår för att finna numret. Vissa av skåpen bjöd på överraskningar när de öppnades, i form av en arkitektonisk och arbetad interiör av ädla material, till exempel sköldpadda. Imponerande, storslaget. Lycka över att få en sådan guidning. Jag fick även se lagret där de förvarar de möbler som inte får plats i utställningen och som behöver omvårdnad eller är nyinköpta till museet.

Andra dagen packade jag och möbelkonservator upp en gammal bokhylla som blivit tillsänt från ett bibliotek och började sätta ihop den för att tillståndsvärdera och registrera den. Adjektiv till detta blir kul, praktiskt, handfast, spännande och intressant. Pernilla 28,5 år pekar och frågar som Pernilla 8,5 år hade gjort och känner mig berikad med en massa kunskap, bland annat om ytbehandlingar.

 

GE MIG! DEN HAR ALLT: FRUKT PÄRLOR OCH KAMELER. FÖRTJÄNAR EJ ATT STÅ I EN KÄLLARE

Miljön på KIM och att beblanda mig och tala med dessa människor har varit väldigt värdefullt. Jag hade inställningen att inga frågor är dumma frågor så jag frågade massvis och svarade även på frågorna jag fick. Att behöva formulera vissa ting gör också att de blir klarare. Konservatorbranchen verkar osäker och här slinker du inte in, utan hårt arbete och långa studier gör att du kan få jobba. Det finns mycket få jobb om du inte öppnar eget och då kommer du med stor sannolikhet att få gå mot dina principer, när det kan vara privatpersoner och inte konsthistoria som säger hur du bör göra. Eftermiddagens omemballering av plakat gav mig gott om tid i att snoka i vad som krävs och vad det innebär i studier.

 

 

Onsdagen inleddes på införing i Kunsthandverk 2012 hållen av två kuratorer. Alla som jobbar på KIM var inbjudna att lyssna. Intressant att höra hur de bildade talar. Jag undrar om jag kommer att bli så ”förvirrad på en högre nivå” att jag kan tillgodogöra mig det språket eller om jag fortfarande kommer att behöva sålla bort mycket av det som sägs och döma ut det som högttravande flum. Det intressanta låg mycket i att höra om uttagningen, förberedelserna, utställningsarbetet och övriga anställdas kommentarer och frågor. Jargongen var en smula sträng. Jag blev ändå inspirerad och antecknade idéer jag fick, men dessvärre begriper jag inte mina stickord till snilleblixtarna nu. Det låter jag bli en läxa till senare tillfällen: anteckna begripligt och något mer utförligt än enstaka, lösryckta ord.

När lunch intagits fick jag en snabb rundtur i Nasjonalgalleriets ateljé för målerikonservering. Där har de en röntgenapparat för att se om det är målat något på pannåerna som man inte ser. Tidigare hade de avslöjat ett måleri som utgav sig för att vara av en viss konstnär, men så visade det sig att färgen innehöll titanoxid, som inte var i bruk förrän konstnären var död. Dan Brown möter CSI-ögonblick.

Besöket efterföljdes av ett outhärdligt tråkigt möte om en databas för att registrera museumsföremål inför sammanslagningen. Det gjorde klart för mig att det var väldigt mycket att tänka på. Hur registrerar man riktigast ett konstverk bakat av kransekake? Ska man överhuvudtaget ta in det i samlingen då det blir dåligt och fult i ohyra som kan förstöra övriga föremål? Ska det bakas om med jämna mellan rum? Vad är en videoinstallation gjord i för material och hur mäter man storleken på den? Sedan alla tekniska frågor om i vilket fält man ska registrera vad och för vem och hur det ska gå att söka på dem sedan... man förstår att det är många problem som aldrig kommer att bli helt lösta.

Här köpte jag och Johannes lägenhet

Det blev en torsdag som gick i shellackens tecken. Möbelkonservatorn hade just blivit färdig med sin master som handlade om den larvkokong- och alkoholbaserade lacken. Spännande dag med teori och sedan praktik. Jag hade aldrig tänkt att en master kunde vara så intressant om jag ska vara ärlig. Hon visade även hur man kan använda olika lösningsmedel för att få de ingreppen man gör på föremålen reversibla. En liten yta med acetonbaserat lack, skriv sedan numret med en alkoholbaserad shellackfärg och lacka över med ett annat acetonbaserat lack. Då går det att ta bort numret utan att skada möbelns yta. Fiffigt, skojigt, kemi. Tre ord jag inte trodde att jag skulle få in mellan två punkter. (metatext)

Under eftermiddagen roade jag mig med ett besök i museets övriga utställningar och koncentrerade mig betydligt mer på text än jag vanligtvis gör. Alla små bäckar av kunskap blir så småningom en stor å, uttrycker jag som en gestaltande floskel.

Fredagen innebar kroppsarbete i form av omemballering och där gjorde jag stor nytta, i motsättning till att gå bredvid och peka och fråga som det blivit i viss utsträckning.

de eviga frågorna

Summan av kardemumman blir nog att min praktikperiod har blivit ytterligare en del i det stora havet av yrkesval som silas med hjälp av uteslutningsmetoden. Jag fruktar att jag aldrig kommer att ha tålamod och koncentration och intresse av att skriva en C-uppsats. Särskilt inte med tanke på vilken träsmak jag känner av att skriva denna kursportfölj (författaren gör sig synlig). Sökandet efter rätt yrke och vägen dit fortsätter. Frågan är väl om det överhuvudtaget existerar.

Bildväv

Vissa menar att de arbetar bäst under press, men jag skapar bäst när det är kravlöst. Lustfyllt. För min egen skull. Mina skisser och klotter av märkliga varelser som det blivit en hög av under åren är de mest spännande bland mina kreativa yttringar. Inkubationstiden för detta projekt kan i så fall ses som lång, då jag lagt dem på hög och under årsvis i bakhuvudet behandlat dem. Den mer aktiva processen var ordentligt lustfylld. Detta hör inte till en universitetsuppgift, utan är ett kravlöst nöje utan deadline, men jag väljer att ta upp den i alla fall, då jag har kunnat reflektera över de olika delarna, där det finns moment som fortfarande sker.

Jag fann en färdigt trädd flamskvävram på en second hand-butik. Den hade ett påbörjat mönster med ett par i folkdräkt. Paret var tvungna att ge på foten, och som jag repade upp väven så lade jag märke till hur inslagen var fästa, då tekniken är ny för mig.

Jag samlade ihop samtliga monster och började kompositionen. Då jag var någorlunda nöjd gjorde jag skisser av bakgrunden med både akrylfärg och med hjälp av datorn. Vid vårat besök på hemslöjden tog jag tillfället i akt och frågade Ann-Sofie Svansbo om hon hade råd eller litteratur, varvid hon upplyste mig om att i hennes arbetsbeskrivning som hemslöjdskonsulent ingår att hjälpa gemene man med deras handarbeten. Hon bad mig sända en e-post om en tid vi kunde mötas, jag kunde ta med allt materiel så skulle hon ge mig teknik- och litteraturtips. Det hann jag aldrig göra. Jag var så ivrig med att sätta igång så att jag lånade böcker på biblioteket och bara började.

Det är fortfarande så att jag undrar om jag drabbats utav hybris, men jag tror att jag bestämt att jag byter begrepp från väv till textilt verk, så jag kanske väver bakgrunden och broderar på den i efterkant. Nu ska jag låta arbetet bestämma resten och det blir spännande att se om resultatet överhuvudtaget blir som jag tänkt mig.

från taket på KIM

här orkar jag kanske inte sätta in alla bilder. Ja mina damer och herrar, det var slutet på min klassresa.

I HAVE A CONFESSION TO MAKE: jag har lyssnat på könsrock varje dag till och från jobbet. Haha!