PRNLL

 

För ett par månader sedan var jag upprörd över radioprogrammet Centralen i P1 som pratade med "fattiga barn" (se inlägget REGULAR JOHN POVERTY) Nu får jag stöd av någon som har större trovärdighet - Janne Josefsson i Uppdrag Granskning. Han har rest land och rike runt och letat efter den kvarts miljon barn som enligt Rädda Barnen inte kan äta sig mätta och som måste gå med sandaler på vintern. UPPDRAG GRANSKNING HITTADE INGA SÅDANA BARN, ELLER VUXNA HELLER FÖR DEN DELEN. Min(a) kära/käre läsare, vi måste alla häpnas över att vi bor i ett av världens rikaste länder och har man det svårt får man bidrag. I programmet kan man höra att man kan få tiotusen kronor netto för en mamma med barn. Det är inte så lite.

 

 

Jag saknade någon ekvation där man kan räkna ut om någon helt objektivt är fattig, typ "en dollar om dagen"-grejen. Det de vidrörde i programmet är att fattigdom är en känsla. En känsla av utanförskap. Fattigdom liksom definieras av det andra runt omkring har och hur man ser på sig själv. Vad brukar psykologerna säga? Bara för att du tänker och känner så betyder det inte att det är sant.

 

Är det sant då? Vem granskar Uppdrag Granskning?

 

I Sverige är det väl mer ett socialt än ett finansiellt problem.

 

 

Take that, Rädda Barnen! Blir fan rädd själv ibland. Inte är jag inskriven som arbetssökande heller för jag känner mig akut sugen på sjukskrivning när jag måste fylla i alla dessa byråkratiska papper.