PRNLL

Hej mina maximalt fyra läsare!
 

  Jag vill börja med att säga att jag vet att den åttonde dödssynden skulle vara att tycka synd om sig själv (när kommer det förresten? De nya sju underverken kom ju på lista, när kommer de nya dödssynderna? Ska jag ta ansvar? (De sju hav? De sju dvärgarna?)) och folk som gnäller och klagar är det värsta folk vet. Dessvärre har jag i stor grad gjort mig skyldig till dessa avarter av mänskligt beteende. Som om det inte var nog, så kommer detta innehålla ännu mer klagosång och vältrande i självömkan. Så stor person är jag.

 

  Jag slåss med mycket nuförtiden tycker jag. Första tiden som arbetslös var inte så tokig. Jag var tillbaka i Oslo, solen sken och framtidstron var närvarande. Även efter en tid, när man satt på den enda möbeln som inte var full av byggdamm, intet jobb i sikte och alla kläder slängda i en hög, på en stapel med kartonger som stod på ett skitigt golv så gick det bra. Tog det med ro. Det kom respons på jobbansökningarna och jag sprang på intervju i alla väderstreck. Dagarna gick och spenderades mest inomhus med frid i sinnet (viktigt), och generösa sovmorgnar efterföljdes av ett strövande bland jobbannonserna, ackompanjerat av Sveriges Radio P1.

 

  Ytligt sett har jag det likadant nu. Skillnaderna är kampen mot den del av mig som säger att det är hopplöst, att det är för sent att komma ikapp de i min ålder; att en balanserad tillvaro inte ligger i min kort; att jag inte har något gemensamt med någon och att mina vänner undviker mig; att min sent blommande knopp nu vissnat och dött i en trädgård av bleka, torra jordfåror, risigt grått buskhår, och där mina biologiska kunskaper begränsa mig till att använda hänglobelia som metafor för kinder, ögonlock (i singular) och stjärt som känner av gravitationens kraft.

  Jag strider mot tankar (de säger att det bara är tankar, dessa "de". Jag säger att en själ bara är summan av sina tankar men de" säger nej) som envisas med att påminna mig om tidigare misslyckanden och olycksbådande profetior om icke avklarade studier, utanförskap, sjukdom, misär, fetma och död.

  De är bara tankar. Kanske de går att mota bort med grönt te och vetekudde.

  Samvetet säger att jag ska sitta framför datorn, aktivt jobbsökandes, från klockan 8:00 till 16:00 endast avbrutet av en rask promenad i solljuset för att få sin ranson av lux. Detta varje dag tills jag får ett jobb. När jag får ett jobb ska jag sluta på det jobbet jag har och aldrig ta ett jobb där man måste stressa ihjäl sig igen. När jag får ett jobb ska jag se fram emot att ha en ledighet utan dåligt samvete. När jag får ett jobb ska jag med gott samvete göra de saker jag tycker om på min fritid. Jag ska väva, springa, skriva här (om trevliga saker, på ett positivt vis) och lära mig saker som jag vill lära mig (läs: inte universitetsstudier). Och cykla. Men då måsta jag lära mig att meka cykel först.

 

  Här är min bästa cykellåt. Sing along!

 

 

 

They say we're overrated by the things we do
They say we're all backdated
Well, you know it's true
Life is not calling for you
When you don't know where you belong into this world

They say we're complicated
Well, I don't know why
And they say we're all forsaken
Well, at least I try
Life in not calling for you
When you don't know what turns you on into this world

We're coming out of nowhere
And we're got nothing to lose
Cause you can't see what you are
And you don't know what to do
Well, life i not calling for you
When you don't know where you belong into this world

I thought I was somebody
I thought I had it made
And I thought I knew someone
Who could take me away
But life will be calling for me
But I don't think it's today
So please wash me away…………