TRY-ING
Ja, man är väl inte den flitigaste bloggerskan direkt. Nästan ett år sedan förra inlägget och jag inser att detta får man inte tusentals pengar och sponsorgrejer av. Men jag är ju så ödmjuk också. Har egentligen inte läst någon annan blogg, så jag vet inte vad det ska handla om, men jag gissar att det handlar antingen om feminism, mat eller lösögonfransar. Jag kan ju försöka en dag.
Inte för mitt liv kan jag begripa att jag inte skrev om mitt första receptionsjobb förra året. För första gången hade jag ett arbete där (nu kommer massa gnäll, så de som inte uppskattar gnäll kan hoppa över ett stycke):
folk inte diskuterade min eventuella könsbehåring framför mig, och chefen säger att det är guttehumor och inget att göra med (se:inlägg NB!, oktober 2013)
sa att jag var för tunn och därmed kände att de hade rättigheten att hälla grädde och socker i mitt kaffe och påpeka min lunchlåda i storleken minimal,
kollega säger att jag saknar personlighet (för en månad sedan fick jag, i privatlivet (privat - nu publicerat på internet) kommentaren att det bästa med min personlighet är mitt hår, varpå jag förklarade med nedlåtande betoning att hår inte har med personlighet att göra. Får svar att det i alla fall är det bästa. Jahaja.
har en livsfarlig färd till arbetsplatsen,
skrubbar toaletter (med andras exkrementer än egenproducerat)
blir intagen till chefen vid upprepade tillfällen för att hon ska berätta för mig att jag saknar initiativförmåga och.. "liksom...( här ser hon sökande efter rätt ord, medan hon knäpper med fingrarna) glöd för backoffice-uppgifter
(slut på gnäll)
I alla fall: förra våren mitt i all misär med att nydumpad, bo i en mögelrik källare på Grönland tillsammans med en stark misstro på att något någon gång skulle lyckas för mig, fick jag ett vikariat som receptionist på en framgångsrik reklambyrå. Folk visar sig vara vänligt inställda, inkluderande och uppmuntrande. Tänker Vad är detta?
Har i och för sig som alltid fått höra att jag är rar, vilket kanske skulle motsvara svenskans märklig, men har nu fått förklarat att det är bra. Snål är dåligt, vilket på svenska skulle motsvara konstig, gissningsvis.
Hursomhelst så var (vet inte om det rätta tempus är presens eller imperfekt) en av mina arbetsuppgifter att varje förmiddag författa ett nyhetsbrev för att upplysa alla om vem som var sjuk, om någon fyllde år, annan info som gällde alla och då och då tjat av typen Din morsa jobbar inte här. Det första inledde jag med en ursäkt för min bristfälliga norska. Jag började slänga in någon ordvits eller annan skämtsam kommentar. Plötsligt börjar folk säga till mig att jag är morsom, på sin väg förbi min plats i receptionen. Själv förstod jag inte vad som skulle vara så speciellt kul, men kände mig ändå uppmuntrad till att utveckla mailet mer och mer. And there was much rejoice!
I två glada månader jobbade jag där, alltmedan depressionen och tankarna om hopplöshet vittrade bort. Jag kände mig inte längre som ett missanpassat misslyckande av en människa, men dagen kom då ordinarie receptionist var frisk och mina tjänster i reklambyrån var överflödiga. O, the horror and sorrow!
Som en ny människa traskade mitt bitterljuva väsen hem, med en tår i vänsterögat av att vara rörd av fina ord och tår av sorg över att sluta i det högra, men fast besluten att hänga mig kvar som slamsan av toalettpapper under den trendiga skon som är Try.
Inte för mitt liv kan jag begripa att jag inte skrev om mitt första receptionsjobb förra året. För första gången hade jag ett arbete där (nu kommer massa gnäll, så de som inte uppskattar gnäll kan hoppa över ett stycke):
folk inte diskuterade min eventuella könsbehåring framför mig, och chefen säger att det är guttehumor och inget att göra med (se:inlägg NB!, oktober 2013)
sa att jag var för tunn och därmed kände att de hade rättigheten att hälla grädde och socker i mitt kaffe och påpeka min lunchlåda i storleken minimal,
kollega säger att jag saknar personlighet (för en månad sedan fick jag, i privatlivet (privat - nu publicerat på internet) kommentaren att det bästa med min personlighet är mitt hår, varpå jag förklarade med nedlåtande betoning att hår inte har med personlighet att göra. Får svar att det i alla fall är det bästa. Jahaja.
har en livsfarlig färd till arbetsplatsen,
skrubbar toaletter (med andras exkrementer än egenproducerat)
blir intagen till chefen vid upprepade tillfällen för att hon ska berätta för mig att jag saknar initiativförmåga och.. "liksom...( här ser hon sökande efter rätt ord, medan hon knäpper med fingrarna) glöd för backoffice-uppgifter
(slut på gnäll)
I alla fall: förra våren mitt i all misär med att nydumpad, bo i en mögelrik källare på Grönland tillsammans med en stark misstro på att något någon gång skulle lyckas för mig, fick jag ett vikariat som receptionist på en framgångsrik reklambyrå. Folk visar sig vara vänligt inställda, inkluderande och uppmuntrande. Tänker Vad är detta?
Har i och för sig som alltid fått höra att jag är rar, vilket kanske skulle motsvara svenskans märklig, men har nu fått förklarat att det är bra. Snål är dåligt, vilket på svenska skulle motsvara konstig, gissningsvis.
FÖRSTA DAGEN. MED MATPAKKE, SOM VISADE SIG VARA HELT ÖVERFLÖDIG
Hursomhelst så var (vet inte om det rätta tempus är presens eller imperfekt) en av mina arbetsuppgifter att varje förmiddag författa ett nyhetsbrev för att upplysa alla om vem som var sjuk, om någon fyllde år, annan info som gällde alla och då och då tjat av typen Din morsa jobbar inte här. Det första inledde jag med en ursäkt för min bristfälliga norska. Jag började slänga in någon ordvits eller annan skämtsam kommentar. Plötsligt börjar folk säga till mig att jag är morsom, på sin väg förbi min plats i receptionen. Själv förstod jag inte vad som skulle vara så speciellt kul, men kände mig ändå uppmuntrad till att utveckla mailet mer och mer. And there was much rejoice!
I två glada månader jobbade jag där, alltmedan depressionen och tankarna om hopplöshet vittrade bort. Jag kände mig inte längre som ett missanpassat misslyckande av en människa, men dagen kom då ordinarie receptionist var frisk och mina tjänster i reklambyrån var överflödiga. O, the horror and sorrow!
Som en ny människa traskade mitt bitterljuva väsen hem, med en tår i vänsterögat av att vara rörd av fina ord och tår av sorg över att sluta i det högra, men fast besluten att hänga mig kvar som slamsan av toalettpapper under den trendiga skon som är Try.