PRNLL

Jaha, döden döden på er då - Astrid Lindgren-style. Där har vi det. 

Alla ska dö. Alla vet det. Men lever bäst genom att inte tänka på det för ofta, men ibland är det svårt att förtränga fakta.

En dag då jag kände mig i överkant inspirerad och välformulerad (långa meningar. Inte som idag) samt driftig och modig började jag skriva utkast av första kapitlet på min bok/en bok/min novell/en novell/någonting/whatever. Det startar in medias res, på ett smutsigt badrum i Melbourne med en sombrero på huvudet och ecstasy i magen. På balkongen tillhörande den vidriga, stökiga och lortiga lägenheten sitter två brokiga australiska män - en väldigt liten och tunn som pinne med lång blond tovig man, den andra stor och tjock, med rufsig mörkt hår och kläder med fläckar och brännmärken - engagerade i en diskussion om besvärjelser och spelade luftgitarr.

Det kom inte så mycket längre än till en miljöbeskrivning och inledning, då jag kom på att jag också ville skriva om min värsta tinderdate någonsin (gemensam nämnare:absurditet) och började på det och började väl sedan jaga mentala ekorrar som vanligt. Borde åka på koncentrationsläger.

 LOL

Anyway, spoiler alert, det gick bra. Alla klarade sig. Eller?

Min underliga Australienvän dog någon månad senare upptäckte jag på Facebook. Jag vet inte hur eller vad som hände. Jag kan ju inte bli ledsen för det, för honom, för Westley, för det är inte aktivt någon vars umgänge jag kommer att sakna. Det är inte sorg, men vemod och en känsla av död.

Jag hittade en katt i trappuppgången och vi kom att älska och hålla av varandra från första stund. Jag kallade den Katta. Den var alltid i trappuppgången och hoppade rätt upp i knät och lade sig som en boll tryckt mot min mage när man satt sig på huk. Där blev man sittande till krampen kom. Jag släppte in katta att värma sig en gång, och jag lånade den här katten ganska ofta. Rykten i kvarteret säger att den är cool och brukar sova på en scooter som står parkerad på gården. Scooterkatten. Skoter.

I mellandagarna dog Lemmy i Motörhead, och detta ska man hantera. Jag såg deras konsert i Oslo och hade redan då en dålig smak av gammal man och förrutnelse. Det var deprimerande och jag kände mig långt från de som stod och skrek med gälla röster och lyste med ögonen. Detta var att gråta till och jag önskade Lemmy ett gott slut. Mitt ansikte var stelt, händerna längst ut på stela armar applåderade minnet av en rock’n’roll-hjälte och det var ett avsked där jeg ej efteråt kunde se mina väninnor i ögonen.

Jag kan heller inte vara ledsen över detta. Liv, död, cancer. Det ska vara så. Sorgligt över alla ramar att alla jag känner ska dö och inte finnas mer, men det ör ett faktum som finns hela tiden och då spelar det inte stor roll att en kändis dött. Jag kommer inte aktivt att sakna Lemmy. I mitt liv har jag lika mycket som före jul, men gammelmanssmaken förenas med dödkänslan i mage och gom.

Så David Bowie. Nu är det mycket! Alla medier fylls av geniförklaringar och uttryck för sorg, saknad och kärlek (I varierande grad, måste jag säga, då jag uppfattar mycket av detta som poserande. Detta är min blogg, som folk aktivt väljer att (inte) besöka, för att (inte) höra min åsikt). Jag måste vara glad. Glad över det faktum att det inte är någon i min närhet som gått bort. Jag måste inte aktivt sakna någons sällskap mer än innan 28 december. 

Förutom katta då. Katta såg jag senast 22 december, och jag letar efter avtryck av små tassar i snön varje dag, och när jag öppnar porten lever ett svagt ljus i mig att hon ska sitta där. Skoter.

Kan vi älska lite på de som faktiskt är med oss fortfarande? Ett “Hej, jag skulle sakna dig om du dog. Jag tycker att du är bra.” Tack.

Får lägga in ett gott ord för Iggy Pop och hans skiva Lust for Life, medan han fortfarande lever, och inte ör ett skitnödigt fenomen att "älska". Lust for Life alltså, mina damer och herrar.

Omständigheterna har fått mig att söka mig tillbaka till det fruktade och väldigt lite efterlängtade serveringsyrket. Det spännande är att eventet jag servera på är en loge av målare, och jag har blivit utlovad kåpor och få servera stormästaren. Fantasierna florerar! Önskar mig en orgie av mässande, ritualer, att få uppleva lite mystik och något som jag aldrig tidigare hört talas om.

Och få pengar. “Hej, pengar. Jag hade saknat dig om du försvann. Jag tycker att du är bra.”

Katt.