PRNLL

I går hyrde jag en cykel och for fram på vägarna. Det var sol och härligt och jag hade hittat ett ställe som hade bra kaffe. Inte lätt att hitta. Ofta tror jag att det är dundersockrat te jag har fått i koppen. Det är transparent  ljusbrunt och så sött att det gör ont på tungan. Men här var det alltså gott kaffe som gjorde gott för humöret. 

Jag cyklade till Pidurangala,

berget man kan se Sigiriya från och som ligger en mil från mitt guesthouse. Nästan framme, när jag cyklade längs vallgraven med generöst avstånd till vattnet, med tanke på krokodilfaran, mötte jag en man som hade ett gammalt kulhål genom benet och han bodde i en trädkoja. Passa sig för krokodiler och passa på elefanter. Hans tänder var röda av betel, som tydligen ska vara the shit om man inte får ätit och sovit ordentligt. Han bad om pengar när han visade skottskadan och sa "djungel!" så jag gav honom 20 rupier. Det är lite mindre än en krona och jag hoppas han spenderar de väl, gärna på mer betel. Eller en kopp för sött kaffe. Det får vara upp till honom. 

"See you on the way back", sa jag, för det såg inte ut som att han skulle någonstans. 

Pidurangala var knepig och brant att gå. Man kan också välja att se det som enkel för att vara klättring. Vyn var oavsett vägen upp läcker. Den sticker rakt upp ur djungeln och man kan se långt åt alla väderstreck. Man ser Sigiriya, som också sticker rakt upp, på tillräckligt nära håll att man precis kan urskilja människorna som går uppför trapporna till toppen. 

"Där går de. De som kan betala $30"

På vägen tillbaka vinkade jag glatt till mannen med kulhålet och kojan. Han vinkade tillbaka och log med sina beteltänder. 

Jag stannade cykeln i gruset vid ingången till Sigiriya. Kan jag vara en sån som betalar $30 för det? Jag besökte den avgiftsfria toaletten och fyllde flaskan med gratis vatten, som hade blivit framställt med omvänd osmos (det är ungefär motsatsen till osmos säger internet). Jag skulle inta en liten måltid och fundera på de där $30. 

Wood Apple Juice. Det tar jag. Vad är det?

Elefantäppeljuice. Det ska vara bra mot det mesta tydligen. Men man ska vara försiktig första gången man dricker det, för man kan tydligen vara allergisk. Jag kände mig således frisk och allergisk på en och samma gång. 

$30 blev betalde. På vägen från biljettkontoret såg jag massa apor som hoppade mellan träden och satt vid sidorna av stigen. De är alltför lika människor, men dumma människor som är  superakrobatiska. Det behöver inte vara min favoritkombination. Kanske är jag avundsjuk. Apjävlar. 

Ålder.

Ibland är det skönt att vara i närheten av något som är riktigt gammalt. Att få lite perspektiv. Det var lämningar av civilisation vid Sigiriya som var 4000 år gammal. Själva berget är skorstenen till en vulkan, där vulkanen redan för 4000 år sedan för länge sedan smulats sönder. Två miljarder år sedan för att vara ungefärligt exakt. Jag vill också bygga något sånt! Det finns ju massa berg i Norge där jag kan bygga mitt eget Sigiriya eller Petra. Önskar mig pengar och slavar i födelsedagspresent, så att jag kan bygga ett funktionellt djur-jättestenpalats. OK?

Jag kom tillbaka till verkligheten när jag såg ner på min svettiga lekamen. Jag var verkligen genomblöt av perspiration. Den gråmelerade T-shirten hade absorberar bara vid de delar som ligger direkt mot och således hade jag mörkgrå mage och mörkgrå tuttar. Som en sådan grå apjävel. 

Idag var jag in till staden Dambulla. En jävla skräck av en busstur. Det är det snabbaste färdmedlet jag sett i Sri Lanka och så var det kvinna som tafsade på mig.  Jag åt ingen middag igår och jag hade inte hittat någon frukost så jag hatade allt och undrar vad fan jag gör ute på resa när ändå allt suger. Fann en sylta som serverar den traditionella frukosten, som är kalla nudlar med linssås, för det ringa priset av 100 rupies (motsvarar fem  kronor), och efter det blev livet något lättare. Jag tog ut pengar och åkte tillbaka till det jämförelsevis lugnet vid Sigiriya Road så fort jag kunde. 

Jag har varit ensam några dagar nu och har börjat känna mig ängslig. Har jag ätit för mycket mat? Har jag ätit för lite mat? Har jag spenderat för mycket pengar? Kommer de att räcka? Njuter jag för mycket? Njuter jag för lite? Är jag fet? Har jag nagelpsoriasis och per automatik alla autoimmuna sjukdomar? Ska jag lägga om kosten? Till vad? Vad är ens Myanmar? Var det så här det skulle bli på semestern? Var det detta jag fann när jag finna mig själv? För då skiter jag i det och tappar bort mig igen. 

Jag kan väl lika gärna dö här. Livet passerar revy i alla fall, så fort jag ser en död orm, blir omkörd av en buss, klättrar uppför ett berg eller pratar med en man. 

Det är väl ändå mer hedersamt att de sista bilderna på kamerarullen är insidan av munnen till en leopard eller en elefants trampdynor?

När det blir så måste man tänka efter om uppfyllt sina centrala behov: Sova och äta. Kolla var man är i menscykeln (N/A). Det enda som kändes vettigt var att äta. Se om kaffe hjälper. Så jag gick tillbaka till stället med det goda kaffet, åt buffé, fick gratis färsk mangojuice, blev fångad av regnet och drack en god kaffe.

 Som en uppenbarelse från ovan skingrades molnen, regnet slutade och jag gick en safari till fots. Backup-planen var att få tag i betelblad. 

Letade elefanter och toalettpapper (elefanter är vanligare här), men såg påfågel! Det är ingen idé att ens infoga bild här. Det är inte ett Attenborough-reportage,men kolla detta:

 Naturen hade glömt att ta ner halloweendekorationerna i form av elgrillad fladdermus med jättespindel och delvis mosad orm med flugkoloni, och jag vände tvärt och kom i tals med en lokal frukthandlare/risbonde som gav mig ett gratis elefantäpple. Så nu kliar det käften.