S-L-U-G

   Det är fint väder, men jag går inte ut. Dagarna här inne förvandlas till en smet av papper som ska fyllas i, tak som skall spacklas, jobb som ska sökas, telefonnummer som skall slås, instutitioner där jag skall ta en lapp, vänta i kö och fylla i rätt saker på rätt blankett. Det är som en ett spel eller som en tävling, där man måste göra rätt, för annars får man börja om från början med ett extraliv mindre. Men smeten stannar, för att jag har fastnat i den. Jag har aldrig gillat spel och tävlingar heller. ( Nu undrar jag om det finns något begrepp för att använda två metaforer samtidigt. Annars ska det bli min nya grej.) Beskrivningen hade lika gärna kunnat vara om ett arbete, men ett sådant har jag inte och har börjat tycka att det är oroväckandes skönt att på dagarna göra ingenting.
 Till och med skall man ha dåligt samvete över. Om detta hade varit en semester hade jag passat på att läsa böcker. Läst och läst och läst och fantiserat, inspirerats, drömt. Jag gör mig bäst när jag inte är närvarande. Eller väva på monsterväven.
 
   Jag är lat, självupptagen, elak och rädd. Men det ska jag inte skriva i någon jobbansökan.
   Är livet till för att man skall göra stordåd? Jag tror inte att tidigare nämnda egenskaper är kompatibla med stordåd. Med mina referenser och med mig själv som utgångspunkt istället för mänskligheten, som jag givetvis har eftersom jag är självupptagen, så hade ett stordåd bestått i att 1) skriva en bok, eller 2) bygga ett hus. En examen från universitet ligger långt ovanför där, tillsammans med Nobelpris och OS-guld.
   Ska man sträva efter att bara trivas, och vara tacksam för de veckor man får ha utan det stora mörkret tungt vilandes över axlarna? Ska man utnyttja lidandet till något eller ska man hålla det på avstånd med, ordvitsar, Ramones och bära tallrikar fram och tillbaka?
 
   Min Kamp av Karl Ove Knausgård inspirerar och uppmuntrar mig, när han han skrivit sina memoarer i sex band, där man kan gotta sig åt att han lägger ut sina mörkaste sidor och tankar. Jag skulle kanske kunna skriva hyllmeter,eller i alla fall spaltmeter om mina dåliga egenskaper. Ett nytt kapitel varje dag över hur småsint och missunnsam jag är.
 
   Eller en barnbok om en krävande jättesnigel som tömmer andra på energi och pengar. En dag fick jättesnigel en man att komma med ett badkar och så rörde den aldrig sin slemmiga lekamen mer. Snipp snapp slut
 
En dag kommer jag att skriva om hela min sjukdomshistoria och uppnå catharsis

BANALT

   Måhända jag är ouppdaterad på många områden. Syntax error
 
   I torsdags i ett annars trevligt möte fick jag en, för mig, nyhet som var sorglig. En person som betytt mycket i och för mitt liv håller på att dö i cancer. Det sista blandbandet jag någonsin fick, det fick jag av honom. Som jag nämnt så är det väl banalitet som detta inlägg kommer att bära prägel av. Känn er varnade.
 
   På bandet fanns bland annat Some Weird Sin med Iggy Pop från skivan Lust for Life som slog ner i mig som en blixt och än idag klassar den in på topp 10-listan över de bästa låtarna. Jag finner inte ord, men jag ska försöka.
 
   Kristian, du var den som vågade ta tag i min dåvarande situation när andra var rädda, försiktiga, inte såg eller såg åt ett annat håll. Trots att det nu snart är tio år sedan, med episoder både före och efter har du varit den enda som på ett konkret sätt hjälpt mig att få hjälp. Du står omnämnd i min dagbok från den tiden som min förebild, den boken som jag med rädsla för att gå sönder i småbitar inte vågade läsa på ett decennium.
  Jag hoppades att våra vägar skulle mötas igen, men det ser inte så ut. Jag ville att du skulle veta att du betytt mycket och förmodligen i förlängningen räddat mitt liv.
 
   Kristian Gidlund har en blogg där han skriver om sitt liv. Bloggen har varit uppmärksammad länge, men eftersom jag lever i viss mån avskärmad från världen har jag missat att en av mina tidigare bästa vänner är döende. Han har även varit med på Annas eviga på SVT
 
Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan Jag klarar inte att beskriva detta och jag vet inte vem jag ska göra det för.
 
   Orättvist, ja. Du vill ju överleva, leva och föra dina gener vidare. Inte dö, inte nu. (Nu blir det klimax i banalitet, där referenssäcken knyts ihop och jag vill kasta den på havet: Lust for Life.) Det är orättvist för att det inte är en självklarhet i min värld, där döden betraktas som den största befrielsen av de alla. Lättnaden ligger i min övertygelse om det definitiva avslutet. Att slippa. Jag menar att jag har kännt det
 
  Dagarna innhehåller nu en upprepning av sorg över en vänskap som tog slut, att sörja någon som inte är död, att tänka så intensivt att allt annat försvinner. Nätterna att vakna av skrik som är mina egna.
 
Varför varför varför varför varför varför varför varför varför hörde jag inet av mig tidigare som jag tänkt så länge?
 
   Det finns inget att göra. Om någon har betytt mycket för dig, så säg det till dem. En dag är det för sent.
 
 
Banalt, dålig interpunktion och fattigt språk. Korta meningar som hade kunnat hänga samman bättre. Jag har fått order om att gå ut i solen idag.