THAI-RIS I DUBBEL BEMÄRKELSE

Bangkok

Der är ju för bedrövligt att mitt första blogginlägg på den här resan är så vansinnigt negativt, men det är det som gnager. 

När jag inte nojar över min arma kropp, eller samtidigt, så har jag det makalöst fint. 

Bangkok. 

Fuktigt och hett. Frizz och fräknar. Rassel och krafs. 
Min inställning är att jag ska göra saker som jag är rädd för eller tycker är obehagliga, för att jag tänker att det ska utveckla mig som människa, så jag kände grupptrycket på att ta en thaimassage. 
 Förut skulle jag göra världen en tjänst genom att ge pengar till blinda massörer i Kambodja. Jag får massage - de har jobb. Win - win, skulle man kunna tro, förutom att jag hatar massage. Är det inte väl intimt när främlingar ska rota runt inuti musklerna? Då vill jag i alla fall att de bjuder mig på middag först. 
I alla fall: de hade slut på blindstyren, så jag fick en vanlig fjortonårig pojke istället. Vanlig trodde jag, men det visade sig att hans superpower var muskelstyrka i händerna. Tårarna trillade från ögonen, genom ansiktshålet i massagebänken och landade på golvet i de blindas näste. Det gjorde ont, men jag vågade inte säga något. När det var klart skruvade han upp priset och jag gick därifrån med en känsla av att vara både misshandlad och utnyttjad. 

Jag skulle ge asiatisk massage en ny chans, som den stora människa jag är. 

Jag fick tilldelad en spenslig man med rosa tröja, ljus röst, blonderat hår i tofs och långa välformade naglar och jag blev visad till en madrass på golvet och massakern kunde begynna. Sträck, dra, knäpp, kläm. Han talar tystmält på Thai med sin kollega och jag känner mig tämligen säker på att det är skitsnack om mig, och det blir svårare att slappna av. 

Hand på tutte - check. 
Fotsula på ladybits - check. 
Armbåge djupt i skinkorna - check. 

Till trots denna totala genomgång av kroppen uteblev happy ending. Bara i Bangkok tänker jag, och min nästa utmaning blir att stå emot grupptryck. 


Dricka med fel hand på andra sidan jorden. 


BEN. HUR?

Kroppskomplex. 

Hur får man bort dem?  Jag tänker att det borde vara att bara visa det man är brydd för att visa så mycket som möjligt till man här vant sig. För det är ju jobbigt att göra något åt sin slappa kropp tills man blir nöjd. Det är bara det att jag tycker att det är så fantastiskt pinsamt att, i mitt fall, benen visas offentligt.

 Det borde inte vara en big deal. Jag vet ju att jag inte är extrem. Jag har ingen stor byxstorlek. Alla har ben. Ingen bryr sig. Ändå kan jag inte låta bli att spegla dem i alla skyltfönster och speglar jag går förbi för att se om de ser så illa ut som jag tror. De gör det. Jag hatar att jag bryr mig. 

 Det är mycket lättare att vara helt naken, för då finns det andra grejer att se på. Vem bryr sig om mina knubbiga vader om jag visar fittan?  Just det. Så nu får jag stå ut med att jämföra hängfläsket med allas läckra, långa, slanka ben för jag kan ju inte ta av mig kläderna bland folk. It's frowned upon.
 
 


 Det här försurar faktiskt mitt liv. Jag vet inte om min strategi för att överkomma detta är rätt, men jag vet att jag inte tyckte att det var något bättre när jag gick ner tio kilo heller. Kan inte vinna, bara acceptera, men det är inte lätt. 

Hjärntvätt eller fettsugning mottas med tacksamhet.