Första soluppgången på två månader. Eller kanske längre eftersom jag inte brukar se dem. Hur som helst satt jag med kaffekopp och blickade fromt ut genom köksfönstret när en fis bankade på dörren till min ringmuskel. Släpp ut mig, pockade den lilla fisen på. Ok, om du går försiktigt ska jag öppna för dig. Jag lutade min överkropp en smula framåt och till höger samtidigt min vänstra stjärthalva lättade från stolen. Fisen tryckte på där den lurade i mitt inre. The Wind. Var inte det väldigt vått, frågade jag mig själv och på bråkdelen av en sekund svarade hjärnan med dess synapser att jo detta var med stor möjlighet en blötis, en ulv i fårakläder, medan det autonoma hjärnsystemet flyttade mina fötter en efter en i riktning mot WC. "Fisen" hade farit med osanning angående sin identitet - den var inte bara gas, utan mer av en smet och vid gårdagens middag hade det serverats gratinerade rödbetor i en mängd som passat en konung.
Ljusare tider på himlen medan den röda solen sjönk i klosettens hav. Jag var befriad.
Kommentarer:
Kommentera här:
Fantastisk Pernilla!
Vågar ikkje å seie "fortsett sånn" men fortsett fortsett..
Fest i morgon, vil sakne deg:)
*m