PRNLL

   När ljuset innebär mörker. Det är ju fint och så när det är ljust och att se gräs gör mig glad. Det är glad jag vill vara, rätt och slätt. Ge mig glad och jag är nöjd. Det ska kanske inte vara så svårt kan man tycka och att målet att vara glad ett litet och blygsamt jämfört med att bli astronaut eller kärnkemiker på hög nivå och hög inkomst. Midnattsol. Ljust till dygnets alla timmar och sömnen lyser med sin  frånvaro. Insomnia gör saker med människor.

   Jaa, buuhuu, bäbisen (undertecknad) får inte sova. Månadens I-landproblem och skicka Unicef till de lidande i Finnmark. Be dem ta med nödvagga och nallebjörn.

   Jag har provat olika allergimediciner, alkoholhaltiga drycker samt morfin. Pappas insomningstabletter var effektiva men de höll ju en inte i drogat skick, utan jag vaknade efter två timmar igen. Försökte dunka huvudet i golvet till sömns men det enda jag fick var bulor.

   Jag är rädd för att gå och lägga mig. När sängkamraten/sänkamraterna (plural när katten är på besök) somnar in har jag minst en timme på mig att tänka igenom mitt liv så långt, om jag handlat rätt eller fel mot människor, om andra har behandlat mig rätt eller fel, om jag ska acceptera att bli dåligt behandlad eller om jag ska straffa, manipulera eller fjäska mig fram till det jag blev lovad och det jag vill, eller det jag en gång drömde om, trodde och ville.

   Nej, jag har inte alltid varit bitter. Förr var jag bara cynisk.

   När jag tänkt på det tänker jag på vad som ska hända i framtiden. Man kan aldrig veta. Vad ska jag göra med den här framtiden? Johannes gör mig glad, men Svanvik gör mig ledsen, isolerad, onödig. Det här är inte för mig, men nu har jag alla grejer här. Antar då att det var min destruktiva sida som fick mig att köra 40 mil för att köpa fler möbler. Den destruktiva sidan har varit värre ska sägas.

   Oklara tankar och föreställningar som man inte vet om de har fäste i verkligheten eller inte. Det är det värsta. Man har jämfört folk som inte kan/fått sova med personer som har druckit och sett samband. Jag minns inte helt (eftersom jag inte kan sova?) men det kanske bara var reaktionförmåga de såg på, men jag har svårt att göra den bedömningen att det jag upplever är sant, att det jag tänker och känner är riktigt.

  Försöker läsa. Bokstäverna hoppar och jag har svårigheter med att få med mig vad som sker i handlingen. Det är Winnie-The-Pooh jag läser. Jag försöker räkna. Onödigt att berätta hur det går.

  Så när man lägger ifrån sig det man inte föstår så är det dags att fundera på vad man vill bli när man blir stor och vilken skola man ska läsa sina noggrannt valda ämnen på och självförtroendet sprutarupp och regnar över en. Nä.

   Dagarna går som nätterna men med lite mindre panik och ilskan och irrationaliteten är mer hanterbar. Men vad var det jag skulle göra? Jag är på väg någonstans, det vet jag för att jag står och går, men vart var det jag skulle? Det var något jag skulle göra... Var ställde jag kaffekoppen? Hade jag beställt personbevis eller går jag på ännu en byråkratisk mina? Det är ju personbevis jag behöver....OM det nu är så att det är Matematisk B-kurs på gymnasienivå jag vill tillträda. Resa runt och plugga gymnasiegrejer på distans. Är det verkligen hemlös matematikstudent jag vill bli? Med min bas 200 snöiga mil från där jag kan tänkas befinna mig?

   Jag blir galen. Jag måste få sova. Orkar inte tänka 19-20 timmar i dygnet, för det blir kvantitet istället för kvalitet. Mår inte så bra.