NB!
Det var alltför länge sedan. Alltför. Här ligger jag i sängen en lördag förmiddag, luktar lite gubbsvett och ser tillbaka på sommaren.
1a juni - Målet att ha ett normalt perfekt vanligt liv mitt drömliv var så nära. Att ha alla bitar jag ville just då. Dagen innan jag skulle börja i mitt nya 8-16jobb störs ordningen. Utan att själv vilja det resonerar jag mig ur det jag vill allra mest. Dumt kan tyckas, men det var en ärlig sak att säga och som korten låg då rätt tänkt, till trots av att min övertygelse sårar och gör mig i det närmaste singel på fläcken. Ett tag hade jag nästan alla bitar på plats - bostaden, heltidsjobbet, mannen. Tryggheten. Men tryggheten i förhållandet kunde inte råda samtidigt som tryggheten med ett jobb. Men det var nära!
4e juli - Fyra veckor in på min arbetsplats störs även friden av att ha ett tråkigt jobb. Fölgande är delar ur det mail, som jag på min bästa norska, skrev till min kontakt hos bemmaningsföretaget samt HR-avdelningen på min arbetsplats.
"Tre selgere står ved kaffeautomaten (de jobber på kontoren som er i samme bygg som butikken). Siden jeg er henholdsvis ny på jobb her vet jeg ikke hva alle heter, men sier hei til de som står der. Den ene som jeg hatt kontakt med i arbeidet spør meg hvis ikke jeg har krøller.
Selger to sier da 'Hun har bare krøller der nede'
Deretter sier selger tre 'Der har hun ingen ting'
Jeg ble sjokkert over at kjønnet mitt ble evne for samtal, så jeg husker ikke hvordan denne nummer tre ser ut. Jeg ble satt ut, men trur jeg fikk spørsmålet 'Ikke sant?', fordi jeg veit at jeg svarte 'Det har ni ingenting med att göra' i streng tone. Siden ventet på å få kaffen min (45 sek för att vara exakt, för att det är så lång tid det tar för kaffemaskinen, reds.anm.) og gikk.
Etter at jeg snakket med butikkssjefen (der jeg for øvrigt fikk tipset å ikke si eller gjøre noe med saken, ('guttehumor' sa han red.anm.)) spurte jeg Selger èn om navnet til Selger to, han som sa at jeg hadde krøller der nede, og han svarte. Etter ca. 15 min. tid kom Selger to og ba om unskyllning og sa at det ikke var ille ment."
Så trevligt. Jag har fortfarande inte fått svar från HR-avdelningen, så mitt antagande är att det är accepabelt beteende gentemot kvinnor på arbetsplatsen.
5e juli - trevligheter. 30-årsfest för min bästa gymnasieväninna och Skansen med min bästa systerdotter.
15e juli - blablabla. Mer komplikationer på hemmaplan, med tilltagande osäkerhet, samtidigt som jag aldrig varit säkrare på något. Min dramatiska ådra bryter förlovningen och båda ringarna ligger och glor på mig inne på plats i spegelskåpet i badrummet och projiceras med kaleidoskopisk effekt. Upptäcker att jag har en prima uppsättning vänner där jag snubblar fram i en dimma av förvirring, tårar och snor.
Sedan - Livet går vidare med samboskap, tråkigaste jobbet, strålande väder, parkhäng...
...fester...
...finfrämma't...
...mer finfrämma't...
...konserter...
...finväder...
...oväder...
...home improvement...
...personlig utveckling (här illustrerad med hjälp av fickparkering)...
7e augusti - Dröm jag haft länge infrias. Skriver på facebook: Spännande dag, med inslag som världens tråkigaste arbetsdag; rushtrafik till Asker; träskäringsklubb med sköna gubbs och 80-årskalas för min nyaste och äldsta kompis. Icke att förglömma: en Google maps-app som vill mig ont.
12e september - Personligt rekord på 5km jogging
18e september - Kristian dog. Ny kris även om jag sedan jag fick beskedet sörgt som att han vore borta. Jag fick reda på det då jag läste Dagens Nyheters på nätet på min plats vid kassaapparaten på jobbet. i en längre intervju där, så fastnade detta:
Kristian frågas om han ångrar att han varit så öppen.
"– Nej, jag ångrar ingenting. Det blir tydligare och tydligare för mig att det inte finns något att ångra. Vi människor har en extrem förmåga att hänga upp oss på banaliteter. Om människor hamnade i den situation jag är i dag, med cancer i magen, kommer de att ångra sig bittert. De kommer att tänka: ”Varför la jag ned så mycket energi på den där skiten?” Om det är någon profetia jag har så är det den." Läs hela intervjun här.
Jag är så innerligt glad över att jag hann skriva till honom och att han svarade
17 oktober - Separation. Tiden får utvisa vad som sker. Det som är säkert är att jag återigen är försäkrad om att vänner och familj finns där.
Här i lägenheten är jag ensam och tänker på vad som är viktigt och vad som inte är viktigt för mig. Som detta. Jag tycker att det var bra med den Miss Skinny-kampanjen. Det har varit allför tyst alltför länge. Upp till dagsljus igen!
Tänk så mycket tid som går åt, speciellt för kvinnor, att tänka på och göra något åt sitt utseende. bland det dummaste jag gjort i mitt liv var att ta ett medvetet beslut när jag var i 18-årsåldern att jag skulle bli snygg. Dumt dumt dumt. Vem skulle bestämma det då? Sammanlagt hur många timmar, veckor, år har jag lagt på att räkna kalorier; sminka mig; kräkas; läsa magasin; kolla upp kliniker; gråta; sola solarium och stirra på och granska den här stackars kroppen som i goda stunder fått bedömningen av mig "utan direkta lyten". Om ingenting annat: en dyrköpt insikt det här. Vad hade jag kunnat göra istället då? Läst till professor eller läkare eller politiker eller något annat viktigt. Jag kan inte låta bli att fundera över om hur många fler som har blivit lamslagna av denna fixering. Att man som dam alltid ska dömas efter hur man ser ut samtidigt som man ska vara helst duktigare än män för att få samma respekt.
Sent skall syndaren vakna. Jag förstår bättre vad som är viktigt. Snart i 30-årsåldern och blir lite klokare varje dag (utom vissa).
Vacker utan spackel och progression i brillor och visdom B-)