MASSOR AV DÖD

Jaha, döden döden på er då - Astrid Lindgren-style. Där har vi det. 

Alla ska dö. Alla vet det. Men lever bäst genom att inte tänka på det för ofta, men ibland är det svårt att förtränga fakta.

En dag då jag kände mig i överkant inspirerad och välformulerad (långa meningar. Inte som idag) samt driftig och modig började jag skriva utkast av första kapitlet på min bok/en bok/min novell/en novell/någonting/whatever. Det startar in medias res, på ett smutsigt badrum i Melbourne med en sombrero på huvudet och ecstasy i magen. På balkongen tillhörande den vidriga, stökiga och lortiga lägenheten sitter två brokiga australiska män - en väldigt liten och tunn som pinne med lång blond tovig man, den andra stor och tjock, med rufsig mörkt hår och kläder med fläckar och brännmärken - engagerade i en diskussion om besvärjelser och spelade luftgitarr.
Det kom inte så mycket längre än till en miljöbeskrivning och inledning, då jag kom på att jag också ville skriva om min värsta tinderdate någonsin (gemensam nämnare:absurditet) och började på det och började väl sedan jaga mentala ekorrar som vanligt. Borde åka på koncentrationsläger.

 LOL


Anyway, spoiler alert, det gick bra. Alla klarade sig. Eller?

Min underliga Australienvän dog någon månad senare upptäckte jag på Facebook. Jag vet inte hur eller vad som hände. Jag kan ju inte bli ledsen för det, för honom, för Westley, för det är inte aktivt någon vars umgänge jag kommer att sakna. Det är inte sorg, men vemod och en känsla av död.

Jag hittade en katt i trappuppgången och vi kom att älska och hålla av varandra från första stund. Jag kallade den Katta. Den var alltid i trappuppgången och hoppade rätt upp i knät och lade sig som en boll tryckt mot min mage när man satt sig på huk. Där blev man sittande till krampen kom. Jag släppte in katta att värma sig en gång, och jag lånade den här katten ganska ofta. Rykten i kvarteret säger att den är cool och brukar sova på en scooter som står parkerad på gården. Scooterkatten. Skoter.


I mellandagarna dog Lemmy i Motörhead, och detta ska man hantera. Jag såg deras konsert i Oslo och hade redan då en dålig smak av gammal man och förrutnelse. Det var deprimerande och jag kände mig långt från de som stod och skrek med gälla röster och lyste med ögonen. Detta var att gråta till och jag önskade Lemmy ett gott slut. Mitt ansikte var stelt, händerna längst ut på stela armar applåderade minnet av en rock’n’roll-hjälte och det var ett avsked där jeg ej efteråt kunde se mina väninnor i ögonen.
Jag kan heller inte vara ledsen över detta. Liv, död, cancer. Det ska vara så. Sorgligt över alla ramar att alla jag känner ska dö och inte finnas mer, men det ör ett faktum som finns hela tiden och då spelar det inte stor roll att en kändis dött. Jag kommer inte aktivt att sakna Lemmy. I mitt liv har jag lika mycket som före jul, men gammelmanssmaken förenas med dödkänslan i mage och gom.



Så David Bowie. Nu är det mycket! Alla medier fylls av geniförklaringar och uttryck för sorg, saknad och kärlek (I varierande grad, måste jag säga, då jag uppfattar mycket av detta som poserande. Detta är min blogg, som folk aktivt väljer att (inte) besöka, för att (inte) höra min åsikt). Jag måste vara glad. Glad över det faktum att det inte är någon i min närhet som gått bort. Jag måste inte aktivt sakna någons sällskap mer än innan 28 december. 

Förutom katta då. Katta såg jag senast 22 december, och jag letar efter avtryck av små tassar i snön varje dag, och när jag öppnar porten lever ett svagt ljus i mig att hon ska sitta där. Skoter.

Kan vi älska lite på de som faktiskt är med oss fortfarande? Ett “Hej, jag skulle sakna dig om du dog. Jag tycker att du är bra.” Tack.

Får lägga in ett gott ord för Iggy Pop och hans skiva Lust for Life, medan han fortfarande lever, och inte ör ett skitnödigt fenomen att "älska". Lust for Life alltså, mina damer och herrar.



Omständigheterna har fått mig att söka mig tillbaka till det fruktade och väldigt lite efterlängtade serveringsyrket. Det spännande är att eventet jag servera på är en loge av målare, och jag har blivit utlovad kåpor och få servera stormästaren. Fantasierna florerar! Önskar mig en orgie av mässande, ritualer, att få uppleva lite mystik och något som jag aldrig tidigare hört talas om.
Och få pengar. “Hej, pengar. Jag hade saknat dig om du försvann. Jag tycker att du är bra.”
Katt.

MER GNÄLLSKRYT

Välkommen till ny design! Hoppas det sticker lite mindre i ögonen. Påstår inte att det är så jävla fint, men det är stora bilder på mig. Eh?

Förra inlägget var en slags skryt, hade man kunnat tro, och på ett vis sant. Hjälp-mig-det-går-alldeles-för-bra. Givetvis är det mer komplext än så, för det är mig det handlar om. Det brukar göra det.

Hur ska jag hantera att få blommor? Reagerar med att gå omkring i hela stan (och marinan) med buketten så folk ska se hur omtyckt jag är.  Eller i alla fall se märkvärdig ut och få folk att undra:
- Har hon räddat en brinnande baby från ett hus?
- Är det första dagen på jobbet?
- Är det sista dagen på jobbet?
- Är det första och sista dagen på jobbet? Varför i helvete går hon omkring med blommor då?

Samma gäller rosa bubblor på helikopterplattform.



Men vad ska man tänka på när man inte behöver ha dåligt samvete för att man inte söker jobb eller försöker fundera ut vilket yrke man ska ha (ständigt se på folk som jobbar med en undran i blicken om det är ett yrke jag kunde tänka mig. Sopbilschaufför, nattvakt på Deli de Luca, uteliggare, flygvärdinna, sotare, programmerare, polis, låssmed. Inget var rätt, men tog väldigt mycket tid var poängen).

Meningen med livet är som alla vet att distrahera sig till den dagen döden hjälper dig att släppa vardagens bekymmer, ångest och tristess och nu hade jag för mycket tid att tänka. Paradoxalt nog ger det att ha inga bekymmer andra bekymmer. Ibland känns det som att det inte går att vinna, men det är helt fel.

Ibland går det bara att vinna. Tydligen. Vad gör man då, för att oroa sig över något nytt, men på ett konstruktivt vis? Ett naturligt steg efter att ha fått fast jobb, låg ränta på pengarna på bok och med dagliga svordomar över att slå i tårna i alla bordsben och dammråttor i sitt krypin?

Letar bostad att köpa såklart.

På tre veckor klarade jag att ordna lånelöfte, finansiering, gå på tolv visningar och vinna en budrunda. Jag har köpt en lägenhet! 



Hur ska jag hantera detta? Jag blir misstänksam när det går för bra

NEW AGE

Mina ambitioner om att skriva och läsa en massa under sommaren var för stora. Jag blir nog inte någon blogg-kändis med utsökt vokabulär. 

Men det går bra. 

Det går för bra. I-landsproblemen smyger sig på, och denna gång var det just det faktum att jag inte har något att oroa mig för som driver mig. Vad ska man tänka på när man inte har något akut? Stannade på gatan flera gången och undrade vad som var meningen. Allt jagande. Jag förstår att detta är det mest eftersträvansvärda tillståndet, men vad är detta?


Och: vad är detta? "Kjære P! Velkommen til oss. Vi har gledet oss :)"
Hur ska jag kunna hantera det? Blommor och bubblor överallt. Gick en halv mil extra på väg hem från första dagen på nya jobbet, så att jag fick visa folk hur populär jag är med min tjusiga bukett




 (och mina fina skor).



Hybris.



Här är fru Fortuna. Hennes hjul snurrar i min favör. Jag klarar inte ens av att tappa bort nycklarna ordentligt nuförtiden. Mitt gamla gym hörde av sig och sade att någon hittat nycklar med min nyckelbricka på. Vad är detta? Små cykler i fru Fortunas hjul snurrar också för mig. 

Kanske jag ska bli religiös. 






Och till slut

Well,daaaaaaaaaaaah!

Hejdå.